Vilken jävla skit dag

De här har vart.
Har bråkat med min sons pappa hela dagen på sms.
Man börjar ju andra va fan de är för fel på endel ibland.
Han tycker att han har sonen halv tid, så vi är berättigade växelvist boende, vilket inte jag tycker jag vill ha underhållsstöd.
Jag har han alla vardagar och varannan helg.
Och han har torsdag fredag lördag söndag varannan vecka.
Bara för jag jobbar och hämtar sonen halv fem så tycker han då det blir samma tider.
Han är riktigt sjuk i huvudet ibland, verkligen.

Och jag ifrågarsatte hur det ska gå när sonen börjar skolan om ett halv år.
Vet ni vad idioten svarar?
Vi får väll se vem sonen kommer att bo hos heltid då, vi får låta Kevin bestämma.

VILKEN JÄVLA IDIOT, JAG DÖR HELLRE ÄN ATT HAN SKA FÅ MIN SON PÅ HELTID!


Åhhhh jag är så arg och ledsen!!!!

Bråk 2

Efter första tjafset så blev vi sams eftere tt par månader.

Andra bråket var för ung två månader sen.
Hon skulle gifta sig, jättekul tyckte jag och en kompis till.
Men vi skulle inte vara bjudna:/ Både jag och kompis två tyckte detta var väldigt märkligt och tråkigt framför allt.
Hon ville inte ha något stort stohej runt omkring detta, utan bara få det klart.
De bestämde sig för att gå till rådhuset och gifta sig och sedan äta ute med vänner och släkt (förutom jag och E då som inte var bjudna)

Ett par dagar innan, så får jag ett meddelande ifrån henne.
Där det står ung att hon ser oss endast som bekanta, för vi inte ens kunde ordna nån möhippa eller liknande när hon skulle gifta sig:/

Vafan, hon ville ju inte ha något stort, och absolut ingen möhippa som hon tyckte va fjantigt.

För övrigt så fyllde jag 25 dagen innan som hon skickade detta, och hon grattade inte mig ens. Jo dagen innan satt hon en påse med en present på dörrhantaget utanför Andreas, detta pga jag inte sprang ner så fort hon ringde, utan ville sälja de sista klunkarna kaffe som jag precis hällt upp.


Va tycker ni?

Vänner...

När jag flyttade till Ulricehamn så upptäckte jag ganska snabbt att de inte alls var min typ av människor som jag skulle kunna va vän med. Och därav har jag inte skaffat så många, jovisst ytligt men inte mer än då.
Nu skulle jag vilja ha er åsikt om ett eller ah rättare sagt två bråk som jag och min förra "bästa" vän haft.

Haha känner mig som en fjortis. Men varje gång jag ser henne så undrar jag om det var jag som var korkad eller hon.

Första bråket:
Vi sitter hemma hos mig, Kevin har målat och hans fina teckningar som han ritat dagen innan ligger i en hög på bordet hemma.
När de gått så sätter sig Kevin och ska rita lite mer, och skriker av panik. De visar sig atthon som vart hos mig har suttit och skrivit hennes namn över hela teckningen. Kevin gråter och har verkligen panik, försöker sitt allt att rita en likadan.
Saken hör till de att när han ritat denna så tyckte vi den var så fin att vi lovat Kevin att rama in den och sätta i vardagsrummet. Men de kunde hon ju inte veta.

Jag skickar ett sms till henne och ifrågarsätter detta, och hon säger att hon gjort de. Men spela väll ingen roll typ.
Jag blir irreterad, och hon skickar åter ett sms där hon får ett riktigt dampryck och skriver allt hon bara har i huvudet.


Så frågan är det hon eller jag som orsakat detta?

Nästa bråk kommer i nästa inlägg....

Del 5

Så de var det absolut ingen ide att fortsätta skolan. Försökte va stark då det endast var tre månader kvar tills jag skulle föda.
Förträngde allt som jag alltid har gjort.

När Kevin var född, så visar det sig att Riccard hittat en annan sen någon månad tillbaka.
Jag står där med vår nyfödda son helt själv, detta är dag ett efter att jag kommit hem från BB.
Kevin har kolik i tre månader. Vilket leder till att jag helt stänger ut allt, jag mår dåligt håller mig med Kevin och vill helst inte träffa någon.

För att kunna gå klart skolan så börjar Kevin på dagis redan när han var 10 månader.
Gick jättebra.
Eftersom jag hållt allt bakom mig så visste jag ju såklart att någon gång kommer ju allt upp och mycket riktigt, ett par månader in i skolan. Börjar jag helt plötsligt storböla inne på en lektion, visste inte va det var. 
Detta höll på i en vecka, tills min lärare ordnade så jag fick ta mig till psykolog. Jag hade hamnat i en depression.
Jag tog igenom detta ganska snabbt, behövde bara prata av mig ett par gången.
Sömntabletter för att kuna sova, då allt jag vart med om gick som en film i huvudet vaje gång jag skulle sova, om och om igen.
Men detta sitter kvar, jag fick då konstaterat att jag lider av postdraumatisktstresssysdrom, som man kan få om man upplevt något traumatiskt.
Vilket innebär att jag måste ha allt lugnt omkring mig, inget ska helst gå fel, har jag planerat något så måste det följas. Och ekonomin är ett måste att det fungerar. 

Men idag har Riccard och jag jättebra kontakt, jag är förövrigt fadder till Riccard och Emys dotter Nathalie=) har lämnat allt som hänt bakom mig och ror nte att det kommer att komma tillbaka, men riktigt skönt att skriva av sig ibland.

Och efter allt så har jag en underbar son på 5 år som jag älskar med än allt!
Och har träffat en underbar kille, Andreas som jag hoppas få leva resten av mitt liv med.

Med detta sagt, så hoppas jag att ni som har det svårt där ute förstår att även fast det känns jobbigt just nu, så går det över! Det tar tid, men dagen kommer.

För er som missat del 1, 2, 3, och fyra så finns det HÄR

Del 4

Vi bestämde oss senare att flytta in till stan, Ulricehamn där vi bor nu.Livet i Ulricehamn gick vldigt mycket upp och ner. Eftersom jag lämnat skolan och allt så fick jag vänta ett bra tag tills jag fick hoppa in igen.
Pappa hade öppnat en second hand butik, han hade verkligen rett upp sitt liv, och varken alkohol eller droger fanns i hans liv.
Jag jobbade i butiken i drygt ett år innan skolan började.
Under tiden så började Riccard praktisera på ett ställe där ungdomarna samlades efter skolan.
Han fick väldigt bra kontakt med en hel massa av dem som hängde där,
och många lyckades inte speciellt bra med skolan, skolkade mycket och höll på med både de ena och de andra, så Riccard bestämde sig då för att börja umgås med dessa även utanför jobbet för att då förhoppningsvis kunna hjälpa dem på rätt spår.
Kallar dessa ugdomar fortfarande för mina barn då de endast var kring 11 när vi första gången träffade dem,
dem är nu ca 18.
Problemet med detta var bara, att då folk i Ulricehamn inte kände till våran snälla tanke bakom detta, så fick vi lika dåligt rykte som dem.
Och det har ju tyvärr påverkat Riccars möjligheter till bla jobb i Ulricehamn, eftersom alla känner alla.

När vi hade vart tillsammans i ca 4 år, blev jag åter gravid.
Denna gången blev både jag och Riccard jätteglada, fanns inte en tanke på att göra abort.
Allt gick smidigt, jag gick i skolan och började närma mig 3:an i gymnasiet.
Jag hade bestämt att jag skulle klara mig igenom skolan trotts att jag var gravid.Men efter halva året, då händer det som inte får hända.
Pappa har åkt till Ryssland, han hade problem med sitt ben innan han åkte, han var hos läkaren men de sa att de inte var något att oroa sig för.
Han ringer ifrån Ryssland och det visar sig då att han ligger på sjukhuset, ingen där kan varken svenska eller engelska.Han har ont i hela kroppen, och de trycker i han en massa medicin som han inte ens vet vad de är.
Inget hjälper.Jag måste få hem han! J
ag ringer Sos och får skicka dit en helikopter så dem får hem han, efter många om och men så är han äntligen i sverige, Borås sjukhus.
Jag åker dit, tittar in i ett rum där han ska ligga. Och ser en man som nästan är av kött och ben, likblek.
Och säger att jag inte ska oroa mig, han mår bra men har lite ont.
Jag börjar rota i papprena som läkaren lämnat kvar och där står det att de i Ryssland misstänker Levercancer.
Jag vägrar tro det och säger inget till pappa.
Han ligger där i 2 veckor och de är nu konstaterat att han har verkligen cancer och den äter upp han inifrån.
Han kan inte klara sig, han kommer dö snart.
Vi ordnar så att pappa kommer hem igen, jag sitter med han hela dagarna och sover där så någon finns hos han och kan hjälpa han med all medicin.
Nu har han morfin plåster dygnet runt och äter 15 tabletter varje dygn.
En kväll bestämmer jag mig för att hem och vila, då jag var gravid och mådde inte speciellt bra.
Jag går in till pappa och berättar att jag ska hem och att hans bror kommer finnas där för han inatt.
Pappa säger som han alltid sagt, han har aldrig rört min halvsyster.
Han svär på allt och gråter, detta då på hans dödsbädd, just därför är jag helt hundra på att det aldrig har hänt.
Han säger hej då flera gånger och kramas, jag försöker berätta att jag kommer imorgon igen, men han säger bara jag orkar inte mer. Jodå det är klart, vi syns imorgon.
Jo visst halv tio på förmidagen ringer pappas bror och säger att han dött,
han dog på vägen tillbaka från toaletten.

Del 3

Mycket börjar hända i Växjö som vi bodde i under denna tid, vi började jobba på ett säljarföretag.
Och jag gick ju såklart i skolan samtidigt.
Men efter vi jobbat ett tag så var det ett par som fick sparken pga att de använder droger.
och detta fick vi på något sätt skiten för:/
De skulle slå oss, gjorde inbrott två gånger hemma.
En gång när jag var själv hemma, låg i sängen utan kläder och kollade tv.
Kom de bara rakt in med rånarluvor och bad mig ligga still medans de tog med tv:n.
Knalröda ögon lysste genm maskerna, och man förstod ganska snabbt att de var höga på något.
Jag sprang ut efter de gått och skulle ringa polisen, men de hade tagit med sig den också.
Efter en liten stund så kommer Riccard in, visar sig att de var idioterna från jobbet, de hade tagit med sig Riccard hem till dem, för att hota han med kviv samtidigt som de tar nyckel hem från han.

En dag ringde det en kompis till oss, när vi var ute och åkte att det sitter en av dessa killar med ett gevär i trapphuset och ska döda oss.
Va gör man? Panik såklart.
Vi bestämmer oss för att åka till Kalmar och Riccards föräldras stuga.
Var många minus inne den natten, men med många filtar och mycket kläder överlevde vi detta.
Vi var tvungna att flytta! Snabbt!

Då jag fått en så pass bra kontakt med min pappa bestämde vi oss för att flytta i en tom lägenhet under han, i Marbäck. De var ett stort hus, som en herrgård som var uppdelad i flera lägenheter.
Jättefint, vi var nöjda, men saknade ju såklart alla vänner och min mamma som vi lämnat bakom oss.
Vi hörde aldrig nått ifrån dessa människor från jobbet som tur är, men en fruktansvärd upplevelse att bara behöva packa ihop snabbt och sticka.

Del 2

Jag träffar en kille, Riccard heter han, jag var 14 år. Vi blev tillsammans när jag var 15 år. Jag ville börja träffa min pappa igen och detta tog ganska hårt på min mamma eftersom hon trodde ju då att pappa var skyldig till det som dem dömt han till. Men jag vägrade nätt annat svar än ja! Advokater kopplades in, och mamma gick med på att jag fick träffa han om någon var med. Och jag tog ju då med Riccard, och jag var så glad att ha min pappa igen. Vi träffades jätteofta. Och var absolut inget konstigt med han som det var när jag var liten. Pappa berättar då att han hållt påmed droger och kommer inte ihåg de senaste åren, men han har slutat med allt sånt. Det fungerar det inte alls hemma, mamma och jag bara bråkar hela tiden och det slutar med att jag flyttar hemifrån redan vid 15 års ålder, hem till Riccard.

Riccard och jag hade det jättebra, men efter ett par månader så blir jag gravid, har ju såklart struntat i att ta mina p-piller. Denna tiden var fruktansvärt, jag visste ju såklart att jag behövde göra abort, men kroppen ville ju inte, den var inställd på att en liten bebis skulle komma. Men jag gick snällt till läkaren och tog piller för att tvinga ut barnet, jag mådde bra tills jag andra dag var på toaletten och fostret kommer ut. Jag får panik och tar upp "det" med en sked. Nu står jag alltså med de som skulle bli mitt barn i en sked!
Ringer Riccard och bara skriker att han ska hem.
Vi båda mådde ju väldigt dåligt och grät mycket under denna period, kommer fortfarande tårar ibland över detta.

Det är mycket som har hänt i mitt liv

Nu tänker jag använda mig av bloggen som jag från början tänkt att göra.
Vissa känner till vad jag ska berätta och vissa inte.


DEL 1

När jag var liten så kände jag ofta att något inte stämde, jag hade ingen pappa som alla andra hade.
När jag växte upp så kom min pappa ung varje halvår och hälsade på, och betedde sig väldigt konstigt men jag brydde mig inte så mycket eftersom jag var så glad att min pappa äntligen kommit hem igen, ialf för en liten stund.

I senare ålder hittade jag ett brev från min pappa i en låda hemma, och det visade sig att min pappa suttit i fängelse för sexuella övergrepp på min halvsyster.
Detta gjorde ju såklart att jag mådde jättedåligt, detta redan i 10 års ålder, gick ofta hem från skolan och grät för jag saknade min pappa. Jag visste att han aldrig gjort det dem anklagat han för!
Tror att han satt inne i 4 år innan han släpptes. Och snälla ni som läser säg inget dumt om pappa, jag återkommer senare till han.

Min mamma träffade en kille, som jag inte ens minns namnet på. Han bodde hos oss ganska många år.
Och jag och min bror var väll inte speciellt glada över detta, men mamma var glad och det var viktigast.
En morgon så stod mammas kille i köket och diskade, medans min bror precis gick ut med våran dåvarande hund.
Han kommer in till, jag ligger i soffan som jag hade i mitt rum och kollade tv, jag var kanske 11 år, allt är väldigt suddigt.
Han sätter sig på golvet jämte, och knäpper upp mina byxor och säger att jag ska få känna något skönt, jag som 11 årig fattar ingenting.
Han tar handen på håret mellan benen, och precis då kommer min bror tillbaka, man hör dörren öppnas i hallen. Jag knäpper byxorna snabbt, och undertiden så säger idioten, säg inte detta till din mamma för hon kommer bli ledsen och det vill du väll inte.
Som barn vill man absolut inte göra något så ens mamma blir ledsen, så nej jag sa inget, och har fortfarande inte sagt det.
Jag springer till skolan, låser in mig på toan och börjar fatta vad som har hänt.
Mår jättedåligt. Men förtränger det ganska snabbt.
Killen bor ju fortfarande kvar och jag vägrar säga nått till mamma, så hon tror ju att allt är som vanligt.
Vi flyttar till ett hus, killen flyttar ju såklart med.
Men han och vi barn gick lixom inte ihop, allt blir bara värre och värre.
Jag har ju allt i bakhuvudet  och jag tror än idag att min bror känner att något inte stämmde, han ser att jag lider när jag är i samma rum som han.
Ofta slagsmål med han. Tillslut så fungerar det inte längre, mamma ser att vi mår dåligt och de separerar.
Tyvärr var vi då tvugna att sälja huset eftersom mamma inte hade råd att ha kvar det själv.
Vi flyttade då tillbaka in till stan.
Allt är bra, bara vi tre igen.
Men sen börjar det komma krypandes i mig, och har svårt att släppa att mamma haft en kille i närheten som gjort mig så illa. Men hon kan ju inte veta.

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!