Del 4
Vi bestämde oss senare att flytta in till stan, Ulricehamn där vi bor nu.Livet i Ulricehamn gick vldigt mycket upp och ner. Eftersom jag lämnat skolan och allt så fick jag vänta ett bra tag tills jag fick hoppa in igen.
Pappa hade öppnat en second hand butik, han hade verkligen rett upp sitt liv, och varken alkohol eller droger fanns i hans liv.
Jag jobbade i butiken i drygt ett år innan skolan började.
Under tiden så började Riccard praktisera på ett ställe där ungdomarna samlades efter skolan.
Han fick väldigt bra kontakt med en hel massa av dem som hängde där,
och många lyckades inte speciellt bra med skolan, skolkade mycket och höll på med både de ena och de andra, så Riccard bestämde sig då för att börja umgås med dessa även utanför jobbet för att då förhoppningsvis kunna hjälpa dem på rätt spår.
Kallar dessa ugdomar fortfarande för mina barn då de endast var kring 11 när vi första gången träffade dem,
dem är nu ca 18.
Problemet med detta var bara, att då folk i Ulricehamn inte kände till våran snälla tanke bakom detta, så fick vi lika dåligt rykte som dem.
Och det har ju tyvärr påverkat Riccars möjligheter till bla jobb i Ulricehamn, eftersom alla känner alla.
När vi hade vart tillsammans i ca 4 år, blev jag åter gravid.
Denna gången blev både jag och Riccard jätteglada, fanns inte en tanke på att göra abort.
Allt gick smidigt, jag gick i skolan och började närma mig 3:an i gymnasiet.
Jag hade bestämt att jag skulle klara mig igenom skolan trotts att jag var gravid.Men efter halva året, då händer det som inte får hända.
Pappa har åkt till Ryssland, han hade problem med sitt ben innan han åkte, han var hos läkaren men de sa att de inte var något att oroa sig för.
Han ringer ifrån Ryssland och det visar sig då att han ligger på sjukhuset, ingen där kan varken svenska eller engelska.Han har ont i hela kroppen, och de trycker i han en massa medicin som han inte ens vet vad de är.
Inget hjälper.Jag måste få hem han! J
ag ringer Sos och får skicka dit en helikopter så dem får hem han, efter många om och men så är han äntligen i sverige, Borås sjukhus.
Jag åker dit, tittar in i ett rum där han ska ligga. Och ser en man som nästan är av kött och ben, likblek.
Och säger att jag inte ska oroa mig, han mår bra men har lite ont.
Jag börjar rota i papprena som läkaren lämnat kvar och där står det att de i Ryssland misstänker Levercancer.
Jag vägrar tro det och säger inget till pappa.
Han ligger där i 2 veckor och de är nu konstaterat att han har verkligen cancer och den äter upp han inifrån.
Han kan inte klara sig, han kommer dö snart.
Vi ordnar så att pappa kommer hem igen, jag sitter med han hela dagarna och sover där så någon finns hos han och kan hjälpa han med all medicin.
Nu har han morfin plåster dygnet runt och äter 15 tabletter varje dygn.
En kväll bestämmer jag mig för att hem och vila, då jag var gravid och mådde inte speciellt bra.
Jag går in till pappa och berättar att jag ska hem och att hans bror kommer finnas där för han inatt.
Pappa säger som han alltid sagt, han har aldrig rört min halvsyster.
Han svär på allt och gråter, detta då på hans dödsbädd, just därför är jag helt hundra på att det aldrig har hänt.
Han säger hej då flera gånger och kramas, jag försöker berätta att jag kommer imorgon igen, men han säger bara jag orkar inte mer. Jodå det är klart, vi syns imorgon.
Jo visst halv tio på förmidagen ringer pappas bror och säger att han dött,
han dog på vägen tillbaka från toaletten.
Pappa hade öppnat en second hand butik, han hade verkligen rett upp sitt liv, och varken alkohol eller droger fanns i hans liv.
Jag jobbade i butiken i drygt ett år innan skolan började.
Under tiden så började Riccard praktisera på ett ställe där ungdomarna samlades efter skolan.
Han fick väldigt bra kontakt med en hel massa av dem som hängde där,
och många lyckades inte speciellt bra med skolan, skolkade mycket och höll på med både de ena och de andra, så Riccard bestämde sig då för att börja umgås med dessa även utanför jobbet för att då förhoppningsvis kunna hjälpa dem på rätt spår.
Kallar dessa ugdomar fortfarande för mina barn då de endast var kring 11 när vi första gången träffade dem,
dem är nu ca 18.
Problemet med detta var bara, att då folk i Ulricehamn inte kände till våran snälla tanke bakom detta, så fick vi lika dåligt rykte som dem.
Och det har ju tyvärr påverkat Riccars möjligheter till bla jobb i Ulricehamn, eftersom alla känner alla.
När vi hade vart tillsammans i ca 4 år, blev jag åter gravid.
Denna gången blev både jag och Riccard jätteglada, fanns inte en tanke på att göra abort.
Allt gick smidigt, jag gick i skolan och började närma mig 3:an i gymnasiet.
Jag hade bestämt att jag skulle klara mig igenom skolan trotts att jag var gravid.Men efter halva året, då händer det som inte får hända.
Pappa har åkt till Ryssland, han hade problem med sitt ben innan han åkte, han var hos läkaren men de sa att de inte var något att oroa sig för.
Han ringer ifrån Ryssland och det visar sig då att han ligger på sjukhuset, ingen där kan varken svenska eller engelska.Han har ont i hela kroppen, och de trycker i han en massa medicin som han inte ens vet vad de är.
Inget hjälper.Jag måste få hem han! J
ag ringer Sos och får skicka dit en helikopter så dem får hem han, efter många om och men så är han äntligen i sverige, Borås sjukhus.
Jag åker dit, tittar in i ett rum där han ska ligga. Och ser en man som nästan är av kött och ben, likblek.
Och säger att jag inte ska oroa mig, han mår bra men har lite ont.
Jag börjar rota i papprena som läkaren lämnat kvar och där står det att de i Ryssland misstänker Levercancer.
Jag vägrar tro det och säger inget till pappa.
Han ligger där i 2 veckor och de är nu konstaterat att han har verkligen cancer och den äter upp han inifrån.
Han kan inte klara sig, han kommer dö snart.
Vi ordnar så att pappa kommer hem igen, jag sitter med han hela dagarna och sover där så någon finns hos han och kan hjälpa han med all medicin.
Nu har han morfin plåster dygnet runt och äter 15 tabletter varje dygn.
En kväll bestämmer jag mig för att hem och vila, då jag var gravid och mådde inte speciellt bra.
Jag går in till pappa och berättar att jag ska hem och att hans bror kommer finnas där för han inatt.
Pappa säger som han alltid sagt, han har aldrig rört min halvsyster.
Han svär på allt och gråter, detta då på hans dödsbädd, just därför är jag helt hundra på att det aldrig har hänt.
Han säger hej då flera gånger och kramas, jag försöker berätta att jag kommer imorgon igen, men han säger bara jag orkar inte mer. Jodå det är klart, vi syns imorgon.
Jo visst halv tio på förmidagen ringer pappas bror och säger att han dött,
han dog på vägen tillbaka från toaletten.
Kommentarer
Postat av: Aylin
Asså.. jag finner inga ord här heller. Har läst igenom alla dina delar du skrivit, detta är hemskt. Att det ska behöva vara så, du verkar en väldigt stark person, jag känner dig ju inte eller något. Men blir fan tårögd när jag läser det.. jag tycker faktiskt synd om dig, och hoppas på att du kan få fred och kunna leva livet.. din son är jätte söt, du borde också vara ganska stolt över honom, vilket jag tror att du är! Men jag beklagar din pappas död.. det är hemskt att förlora någon så.. men ge inte upp, du har livet framför dig! Stackare..
Postat av: Jagheterintesune
Vart kan man se resultatet? Hittar det inte :s
Postat av: Sussi
å beklagar verkligen :'(
Trackback
