Del 5
Förträngde allt som jag alltid har gjort.
När Kevin var född, så visar det sig att Riccard hittat en annan sen någon månad tillbaka.
Jag står där med vår nyfödda son helt själv, detta är dag ett efter att jag kommit hem från BB.
Kevin har kolik i tre månader. Vilket leder till att jag helt stänger ut allt, jag mår dåligt håller mig med Kevin och vill helst inte träffa någon.
För att kunna gå klart skolan så börjar Kevin på dagis redan när han var 10 månader.
Gick jättebra.
Eftersom jag hållt allt bakom mig så visste jag ju såklart att någon gång kommer ju allt upp och mycket riktigt, ett par månader in i skolan. Börjar jag helt plötsligt storböla inne på en lektion, visste inte va det var.
Detta höll på i en vecka, tills min lärare ordnade så jag fick ta mig till psykolog. Jag hade hamnat i en depression.
Jag tog igenom detta ganska snabbt, behövde bara prata av mig ett par gången.
Sömntabletter för att kuna sova, då allt jag vart med om gick som en film i huvudet vaje gång jag skulle sova, om och om igen.
Men detta sitter kvar, jag fick då konstaterat att jag lider av postdraumatisktstresssysdrom, som man kan få om man upplevt något traumatiskt.
Vilket innebär att jag måste ha allt lugnt omkring mig, inget ska helst gå fel, har jag planerat något så måste det följas. Och ekonomin är ett måste att det fungerar.
Men idag har Riccard och jag jättebra kontakt, jag är förövrigt fadder till Riccard och Emys dotter Nathalie=) har lämnat allt som hänt bakom mig och ror nte att det kommer att komma tillbaka, men riktigt skönt att skriva av sig ibland.
Och efter allt så har jag en underbar son på 5 år som jag älskar med än allt!
Och har träffat en underbar kille, Andreas som jag hoppas få leva resten av mitt liv med.
Med detta sagt, så hoppas jag att ni som har det svårt där ute förstår att även fast det känns jobbigt just nu, så går det över! Det tar tid, men dagen kommer.
För er som missat del 1, 2, 3, och fyra så finns det HÄR
Ja, det är hårt alltså! =/
Svar : jaa det finns det verkligen. Vårmodet är super i år.
spännande läsning :)
ja men dåså. då förstår jag att de inte är dags att flytta ihop redan.
jag bor i villstan i ett hus med mina föräldrar.
Du är stark gumman!! Verkligen!
Ha ha. Lite jobbigt är det men det är naturligtvis sagt med glimten i ögat.
Hoppas du grejar din PTSS (Postraumatisk stress syndrom för er som inte vet) och att den håller sig borta gott.
Jo, det är klart. Det har du rätt i.
Jadå, desamma! :)
Ramlade in från fotomickes blogg... läste del 12345, åh fyfan vilken uppväxt. Vilken stark person du måste vara, du har en plats på min förebildslista det är ett som är säkert! skulle inte orka med en bråkdel av vad du gått igenom!
sen fick jag reda på att det heter ptss och det är bra för då kan jag kanske förklara lite bättre varför jag inte sover så mycket...
All lycka till dig och din son :)
Kommer du skriva mera om ditt liv ?
